Förra söndagen var riktigt jobbig. Jag var på "fira släkting som fyller år" kalas och det pratades barn hela tiden. En (icke närvarande) hade precis fått, en annan släkting väntade. Jag log och ställde frågor som man "ska" göra för att verka lagom intresserad men inom mig skrek det bara. VARFÖR INTE JAG OCKSÅ. DET ÄR SÅ J'''A ORÄTTVIST. Till slut ursäktade jag mig och gick och satte mig hos systerbarnen och pratade star trek :-). Skönt med lite andrum. Höll skenet uppe några timmar till tills jag kom hem och precis kommit innanför dörren, då grät jag högt med tårarna sprutade. Efteråt kändes det bättre, ibland är det skönt att bara gråta.
Jag försöker att se framåt och tänka på när jag ska åka till Danmark nästa gång (när mens och ägglossning kommit igång, snart hoppas jag). Vissa dagar vill jag inget hellre och andra dagar så undrar jag om jag nu skulle bli gravid igen (hoppas) kommer samma sak hända igen. Beundrar verkligen dem som fått ett antal MF och försöker och ger inte upp och de som försöker och kämpar och bara får minus.
"Livet är värt besväret"!
Ja livet är orättvist. Tyvärr inte mycket att göra något åt. Man måste få vara ledsen ibland också. Låta tårarna få rinna.
SvaraRaderaMen du kommer att få barn. På något sätt. Så är det bara. Vägen dit är bara inte rak.
styrkekramar