Livet är värt besväret

Förra söndagen var riktigt jobbig. Jag var på "fira släkting som fyller år" kalas och det pratades barn hela tiden. En (icke närvarande) hade precis fått, en annan släkting väntade. Jag log och ställde frågor som man "ska" göra för att verka lagom intresserad men inom mig skrek det bara. VARFÖR INTE JAG OCKSÅ. DET ÄR SÅ J'''A ORÄTTVIST. Till slut ursäktade jag mig och gick och satte mig hos systerbarnen och pratade star trek :-). Skönt med lite andrum. Höll skenet uppe några timmar till tills jag kom hem och precis kommit innanför dörren, då grät jag högt med tårarna sprutade. Efteråt kändes det bättre, ibland är det skönt att bara gråta.

Jag försöker att se framåt och tänka på när jag ska åka till Danmark nästa gång (när mens och ägglossning kommit igång, snart hoppas jag). Vissa dagar vill jag inget hellre och andra dagar så undrar jag om jag nu skulle bli gravid igen (hoppas) kommer samma sak hända igen. Beundrar verkligen dem som fått ett antal MF och försöker och ger inte upp och de som försöker och kämpar och bara får minus. 

"Livet är värt besväret"!

Helvetet över eller......

Var inne och gjorde en skrapning i torsdags. På läkarbesöket i tisdags fanns det fortfarande "saker" kvar i livmodern och läkaren sa att hon inte kunde göra någonting annat förutom att göra en skrapning. Var jättenervös och sov inte många timmar natten innan.

Alla sköterskor och läkare var iallafall jättesnälla och gulliga och operationen gick bra. Allt är borta. Det känns både bra och dåligt. Bra att allt är borta så att jag kan börja gå vidare och dåligt för att jag sörjer det som skulle ha funnits. Jag skulle ha varit i vecka 15 nu kanske skulle det ha börjat synas.....Nej får inte tänka så. Jag fick iallafall ingen tid för återbesök (vilket jag tyckte var konstigt när jag kommit hem och landat). Borde man inte kolla upp så att allt ser ok ut efter en skrapning? Får väl ringa till sjukhuset och fråga.

Nu gäller det att gå vidare och se framåt.

Återbesöket avklarat

Det blev många tårar när jag var på återbesök efter missfallet. Allt kom bara tillbaka utan förvarning, men sjuksköterskorna och läkaren var jättegulliga och förstående. Det fanns lite kvar i livmodern och jag fick besked att man kan blöda i två månader (eftersom jag ändå hade kommit relativt långt innan missfallet skedde: läkarens ord). Orkar inte, vill inte. Jag vill bli av med det och kunna gå vidare. Fick iallafall tid nästa vecka för att se vad som hänt och för att bestämma hur vi skulle gå vidare.

Har bokat tid hos en kurator för jag känner att jag behöver prata om det som hänt och eftersom jag trodde att jag sörjt klart, men så kom allt tillbaka under återbesöket och jag kunde inte sluta gråta förrän jag somnade. Dagen efter var jag så svullen i ögonen att jag var tvungen att hitta på någonting om eksem för kollegorna på jobbet.

Idag känns det iallafall bättre och det finns hopp om livet:-)